Ponnyakuten avsnitt 11 – Shirin och Silvia

Ännu ett avsnitt med hoppning… Hur förklarar man nu för sina elever att de inte kan hoppa varenda dag eller lektion? Det gör de ju på Ponnyakuten… Att alla hästar behöver omväxling, att för mycket hoppning sliter på hästen, och att dressyr/markarbete är grunden och förutsättningen för allt har inte nämnts med ett ord i serien… Det är verkligen synd, med tanke på hur stor påverkan den har på de barn och ungdomar som följer den (vilket de flesta gör).

Lisen Bratt är också en duktig och pedagogisk instruktör, som tog sig an Shirin och Silvia på ett bra sätt. Tydligen har de travat över bommar för henne innan, men det fick vi tyvärr inte se. Nu använde hon sig av löshoppning, dels (som hon påpekade) för att visa Shirin att Silvia lätt hoppar 1 m. Och kanske också för att dels se hur Silvia fungerar vid löshoppningen, och även underlätta för Shirin genom att Silvia redan har hoppat genom hindren och vet hur hon ska bete sig. Det fungerade jättebra, och genom att de började lågt och höjde lite i taget, så märkte Shirin inte hur högt det blev.

Det märktes att Shirin var mycket fixerad vid hur höga hindren var, och det är tyvärr vanligt. Nackdelen är att ryttarna fokuserar så mycket på hinderhöjden att de glömmer av att koncentrera sig på ridningen och hästen. Men det är ingen svårklassryttare som sitter och hoppar 1,50-1,60 m hinder hemma varje vecka. Oftast tränar de på hinder på ca 1-1,20, dvs betydligt lägre än tävlingshöjden. Och så kan det höjas upp ibland någon enstaka gång. Jag tycker att det var jättebra att Lisen sa i från om frågorna runt hinderhöjden. När mina elever brukar fråga om hur högt de ska få hoppa idag så svarar jag alltid: lagom högt!

Jag hade gärna utvecklat den här ”löshoppningsövningen” med Shirin på lägre höjder, så att hon i lugn och ro fått öva på att kunna slappna av och hitta sits och balans. Gärna med knut på tyglarna, till att börja med med mantag och så småningom med armarna rakt ut. Nu var hon ganska spänd, och hade överdrivet korta tyglar och hög hand, vilket fick Silvia att rusa lite och hoppa med sänkt rygg. Att kunna hoppa på rätt sätt på låga hinder, är en förutsättning för att på ett säkert och bra sätt kunna hoppa höga hinder.

Ponnyakuten avsnitt 9 – hur ofta ska man hoppa? Träningsupplägg.

Det verkar som om jag får vänta förgäves på några dressyrpass i denna säsongen av Ponnyakuten. Det har nog varit hoppning i så gott som vartenda avsnitt nu. Och olika sorters tävlingar.

Inte för att jag har något emot hoppning, tvärtom, jag tycker att även dressyrhästar bör få hoppa lite emellanåt. Se på Jan Brink som både löshoppar och galopptränar sina dressyrhästar… Men man ska inte hoppa hästen vareviga dag – det gör inte hoppryttarna heller. De flesta professionella hoppryttare idag tränar dressyr regelbundet för en dressyrtränare. Ett tidigt exempel på detta var nog Peter Eriksson, jag kommer i håg när han satt och red galoppiruetter och seriebyten på Robin Z. För ett antal år sedan hade vi en mycket bra clinic med honom på den ridskolan jag jobbade på då. Det var tävlingsryttare från klubben som red, och han påpekade att de flesta hade brister i markarbetet. Han menade på att om ett ekipage tävlar 120 hoppning så ska det i princip även kunna motsvarande LA dressyr. Det tycker jag är en bra tumregel!

Det som är viktigt, oavsett vilken gren man ägnar sig åt, är att träningen är allsidig och omväxlande. Dressyrarbete bör ingå för alla typer av hästar, det är ju grunden för allt! Även uteritter på omväxlande underlag, och gärna i kuperad terräng, bör ingå. Det stärker hästen och ger omväxling. Ingen häst tycker det är kul att alltid gå på samma ridbana och göra samma saker.

Avsnittets hoppning med Sylve Söderstrand som coach var jättebra. Shirin och Silvia fick vara ”draghjälp” på ett annorlunda sätt till Musse och Isabella, och det fungerade ju fint! Själva banan med övergångar etc, är den typen av övning som är viktig för hoppningen och som man ska fokusera på. Bommar och låga hinder är uppbyggande – att alltid hoppa högt är nedbrytande.

Och så fick vi se Susanne Gielen fortsätta med Ida och hennes ponny Casanova. Också jättebra, och Susanne poängterar verkligen att man ska anpassa sig till ponnyns reaktioner och hur den fungerar för dagen, när man lägger upp övningarna.

Så, som sagt, det är inte övningarna jag ”protesterar” emot. Utan mer att det ger en lite ensidig bild av hur det är att ha egen häst – för det är ju inte bara att hoppa varje dag, med inslag av lite galopp över ängar och bad med hästar. Jag tycker att det hade varit ett utmärkt tillfälle att visa på hur viktigt det är att arbeta med grunden också, och att alla hästar behöver dressyrarbete.

Jag avslutar med ett annat talesätt, som kan vara en bra riktlinje:

”Alla hästar har ett visst antal språng ”inbyggda” i sig. När de har hoppat de sprången, så tycker de inte att det är kul längre. Därför ska man hushålla lite med antalet språng, så att det räcker till tävlingarna också.”

Så hoppning inte mer än 1-2 gånger/vecka. Däremot bommar på marken, kan man öva ofta, för de sliter inte på hästen på samma sätt.

Mer rutinerade hästar under tävlingssäsong, kanske inte behöver hoppa hemma mer än någon enstaka gång mellan tävlingarna. För då ska uppbyggnadsträningen redan vara avklarad.

Malin Baryard-Johnsson på Tornesch, Göteborg Horse Show 2011

 

Ponnyakuten avsnitt 7 – ”bredåkare” och hoppovilliga ponnyer

Det sista avsnittet tyckte jag visade bra problemlösning. Äntligen tog Tobbe upp det här med hästar som är ”bredåkare”. Det var intressant att se i kameran hur Henriks häst Helene ställde sig när hon åkte brett, diagonalt! Det är ju många som säger att hästar står bättre när de åker på snedden, och nu syntes tydligt hur Helene föredrog att stå. Det var också bra att Tobbe tog upp det här med att man ibland måste kompromissa med hästen, att man ibland får acceptera att hästen har synpunkter och att en del hästar faktiskt VILL åka brett.

Sedan var det hoppträning med Rolf-Göran Bengtsson. Även om han inte hade haft så mycket träningar, speciellt inte för ponnyer, på många år så var han bra! Han påpekade direkt grundläggande saker, som att sitta på rätt sittben, vilket ju är elementärt! Och när han såg att kontrollen på hästen inte var den bästa, så lade han upp övningar efter detta. Och inte minst, så tog han sig an Isabellas och Musses problem som en sann hästpsykolog – genom att konstatera att han var lite tittig och behövde draghjälp över hindren. Det är ju så man ofta börjar med unghästar, för att bygga upp hoppglädjen hos dem. Även Musse hoppade betydligt villigare än tidigare. Jag tycker dock fortfarande att Isabelle har mycket ostadiga underskänklar och behöver jobba på sitsen. Shirin fick stöttning av coachen Andy under hoppträningen, vilket fungerade jättebra.

Rolf-Göran lade stor vikt vid markarbetet och att ryttarna använde korrekta hjälper. Han förklarade också hur felaktiga hjälper påverkade hästen. Jättebra! Det är just det som jag saknar hos många yngre tränare. Jag tror också att ju mer erfaren och rutinerad tränare/ryttare, ju mer betoning läggs på grundarbetet – fungerar inte det så blir det förr eller senare problem med resten också.

 

Ponnyakuten avsnitt 6 – ryttarens påverkan på hästen

I söndagens avsnitt av Ponnyakuten fanns flera exempel på hur ryttaren påverkar hästen.

Först var det Nellie med ponnyn Stella som stegrade sig vid lastning. Där syntes det riktigt hur obehagligt Nellie tyckte att situationen var och hur osäker hon blev, vilket fick Stella att strunta i henne. Inte bara vid lastningen utan när hon hanterade henne över huvud taget. Så fort Tobbe tog Stella så blev hon mycket lugnare och mer koncentrerad.Som Tobbe mycket riktigt påpakade så var det mer ett hanteringsproblem än ett lastningsproblem. Och till största delen relaterat till Nellies osäkerhet.

Sedan var det Martin med hästen Nisse, som var rädd för vatten. De blev ju föredömligt guidade av polisinstruktören, som fick Martin att koppla av lite i sin ”relation” till vatten. För Martin förväntade sig ju att det skulle bli problem. Men när han fick hjälp att ta sig över på rätt sätt så verkade det släppa helt. Jättebra!

Och sen så var det Shirin med Silvia, som verkade mycket osäker redan från början, vilket tydligt påverkade Silvia. Som Shirin sa ”hon var inte sig själv”. Nu märktes också tydligt att Silvia var lite för ung och orutinerad för att hjälpa Shirin att komma över sin rädsla. En riktigt bra läromästare är såpass säker, trygg och rutinerad i sin uppgift att den inte påverkas av att ryttaren blir osäker och rädd. Därför är de flesta bra läromästare både lite äldre och ganska coola och tuffa i temperamentet, samtidigt som de är välutbildade och erfarna. En bra läromästare är värd sin vikt i guld! Silvia är bara 6 år, och inte speciellt välutbildad (se galoppfattningarna), även om hon kanske är hoppglad i vanliga fall. Med coachen Andy, som fick Shirin att tänka positivt och glömma sin rädsla så spelade det inte så stor roll. Men den stöttningen fick hon ju inte av Alexander Zetterman, som i sin tur också verkade lite för osäker och för oerfaren för att kunna ta sig an uppgiften på ett bra sätt.

Ponnyakuten – Shirin och en positiv coach!

Jag var nog inte ensam om att gilla coachen Andy som hjälpte Shirin med hennes hopprädsla. I det senaste avsnittet framgick det tydligt, när hon pratade om det, att hennes problem främst var mentalt. Dvs hon var rädd, men egentligen utan att ha någon anledning att vara rädd. Då kan mental coaching göra underverk!

Dels hade Andy bra liknelser, med grönt ljus, rött ljus, berg- och dalbana där ryttaren tillåter sig att accelerera. Övningen med att ryttaren ska räkna antalet fingrar som tränaren håller upp vid anridningen är en jättebra övning, som jag främst brukar använda för att få ryttare att höja blicken (när de vill titta ner på bommarna eller över hindret), och för att få dem att rida rätt väg och koncentrera sig på vart de ska. Nu upptäckte jag att den fungerar bra för att distrahera ryttaren från hindrets storlek också :) Jag tror att också Andy var väl medveten om att övningen ”automatiskt” förbättrar ryttarens sits och fokus, och Shirin visade betydligt bättre sits, balans, och fokus än vad hon hade under castingen. Ska man bli en framgångsrik coach för ryttare så måste man nog kunna lite häst och ridlära också…, precis som den här coachen.

Men den allra största ”grejen” med Andy var nog att han så bra fick ändrat Shirins inställning från negativ energi till positiv energi! Det hade varit jätteintressant att följa hans arbete och metoder en längre tid, med de personer han coachar. Jag skulle gärna vilja lära mer…

Det hade också varit intressant att se vad som hade hänt om han hade tagit sig an Isabella och Musse (ponnyn som inte vill hoppa). Även om de tog sig över hindren sist så såg det inte ut att vara med någon större glädje, vare sig hos ryttare eller häst. Jag vet inte hur mycket klippningen är vinklad, men det är mycket fokus på att Isabella tycker att det är jobbigt och att hon blir arg på Musse. Jag skulle vilja ha en mer ödmjuk attityd, där ryttaren visar äkta glädje när hästen väl tar sig över hindren och man ser att ryttaren verkligen tycker om och bryr sig om hästen. Det är säkert svårt nu med tv-inspelning och kanske lite press på att ”lyckas”. Men det känns som om de också hade behövt en positiv coach!

Appropå Isabella och Musse så hade det varit intressant att se lite närmare på hur sadeln passar dem båda två. Isabella hade en väldigt ostadig underskänkel som åkte fram och tillbaka i sista programmet, och Musse är ganska rund och då är det svårt att hitta en sadel som ligger optimalt. Kanske kunde de även bli hjälpta av en annan sadel? Samtidigt är det svårare att hitta en stadig balans i sitsen, när ryttaren hela tiden är beredd på att hästen kan stoppa och måste driva.